Mycket har hänt men mycket är lika!

Året är 1975 och fem käcka kadetter från Sjökrigsskolan tillsammans med min syster bestämde att vi skulle segla Gotland Runt tillsammans. Nog för att vi alla var sjövana, seglingskunniga och duktiga på navigering men havskappsegling var nytt för oss alla. Vi var alla runt 20 år gamla, troligtvis den yngsta besättningen i årets race.

Min far lånade ut sin stolthet Marusjka till oss, en 1968 års Mistral som seglade i klass IOR IV. Marusjka hade seglat Gotland Runt tidigare, dels med min far och flera erfarna KSSS seglare, dels under namnet Tone III med den dåvarande ägaren Olle Linger vilket resulterade i vinst i Gotland Runt 1969. Vi trodde kanske lite naivt att vi hade en god chans att placera oss bra i resultatlistan, åtminstone i vår klass där vi utsåg den största konkurrenten till Amanda, seglad av PG Gyllenhammar.

Lite sena i starten
Vi var väldigt taggade och tog förberedelserna på stort allvar, men i sanningens namn får jag nog säga att vi inte hunnit träna så mycket tillsammans. Väderprognosen såg bra ut med en undanvindssegling ner till Ölands Norra i frisk bris på 6-10 m/s. Vi hade missbedömt tiden från Sandhamn till startområdet utanför Revengegrundet och vi var utan tvekan sist över startlinjen. Vi höll modet uppe och tänkte att det fanns mycket tid att ta igen förlorad tid på. Redan vid Ölands Norra var vi mitt i fältet och lovade upp på en brant halvvind i den ökande vinden för att sträcka mot Hoburgen. En av finesserna som fanns ombord var att spinnakern var monterad i en ”strumpa”, idag ganska vanligt men på den tiden en nymodighet. Detta gjorde att vi vågade ha spinnakern uppe i den branta halvvinden ända fram till Hoburgen och minnesbilden är att vi forsade om klass II båtar som tittade avundsjukt på oss. Väl vid Hoburgen var det flera båtar som hade missbedömt vindstyrkan och sjön när dom lovade upp för kryss på utsidan av Gotland vilket resulterade i flera mastbrott. Nytt för 1975 års tävling var att KSSS hade funktionärsbåtar vid rundningarna, så hjälp fanns snabbt att få för de som fick problem.

Vad skiljer nu från då?
Några viktiga skillnader på Gotland Runt då och nu är, förutom storleken på båtarna, att navigeringen skedde med radiopejl och död räkning, en teknik som få behärskar idag. Kommunikationen skedde på knastriga VHF:er med kort räckvidd. Väderleksrapporter fick man bara om man lyckades få in Sjöväderprognosen på radion när man var nära Gotland. Med detta sagt så var man som seglare ganska utlämnad till naturen och vi ägnade mycket tid att läsa moln och vågor för att förstå vad som komma skulle.
Efter en lång kryss upp längs Gotlands utsida där mitt största minne är när en av de vakthavande gastarna vid midnatt under min frivakt plötsligt utbrast:
- Enligt vår döda räkning slog vi just över en bränning!
Som skeppare ombord vara jag uppe i sittbrunnen med blixtens hastighet och beordrade snabbt att vi skulle slå ut från den svårnavigerade kusten vid Ljugarn och inte gå närmare än en distansminut förrän det blir ljust.
Inget är finare än en soluppgång till havs och när dagen grytt och vi passerat Fårö dog vinden ut, alla båtarna låg runt oss och plaskade i totalt bleke. En av våra befäl från Sjökrigsskolan seglade ombord på Attaque som navigatör och låg strax norr om oss. När skymningen på tisdagen tog vid plockades morselampan fram och vi signalerade mellan båtarna. Det största bekymret var om vi skulle hinna till Sandhamn och regattamiddagen på torsdagen.

En härlig undanvind över Östersjön
Vinden kom tillbaka på onsdagsmorgonen och denna gång från syd så vi satte åter spinnakern och seglade norrut mot Svenska Björn. Navigatören meddelade att vi borde vara där om c:a 12 timmar. Vi noterade att de flesta båtarna stack intill kusten för att fånga sjöbrisen men vi satte en man vid rodret och en man på spinnakern, medan övriga åt en god lunch och kostade på oss en öl efter ett par tuffa dygn. Livet kändes härligt och inga andra båtar i sikte men navigatören var bekväm med vår kurs och fart och höll ett gott grepp om den döda räkningen.

Framåt senkvällen efter att ta tuffat på i goda 6-7 knop hela dagen sa navigatören:
- Nu borde vi snart se ljuset från Svenska Björns fyr.
Till vår glädje dök fyren upp rätt för om oss, och flera konkurrenter poppade upp om babord i horisonten. Vår bedömning var att vi rundade Svenska Björn mitt i fältet och med ny energi påbörjade den sista kryssen till Almagrundet och målet i Sandhamn.
På torsdagen, väl i tid för regattamiddagen förtöjde vi trötta och glada efter den knappt 400NM långa havsseglingen. Vi kom på 8.e plats av ca 17 båtar i klassen och vi slog framförallt Amanda men hade fått blodad tand och har sedan dess seglat många Gotland Runt.

Både båten och besättningen skötte sig fint, det kan väl tilläggas att vi var ganska unga och hoppas detta kan inspirera fler unga seglare att ta steget och segla Gotland Runt, numera världens största årliga havskappsegling.

Team Marusjka
Patrick Ståhle, Skeppare
KSSS