Isjaktsjubileum på Värtan

I helgen firade en av världens äldsta iskjaktsklubbar 120-årsjubileum med segling och uppvisning av Stockholms Isjaktsklubb på KSSS anläggning i Djursholm och segling med 30-talet jakter på Värtan. Givetvis blev det ett Covid-anpassat evenemang men Värtan är stor så det var inga problem.

Att segla isjakt har alltid, åtminstone de senaste 120 åren, varit populärt, främst bland seglare men även kungligheter som på vintern kunde segla och trotsa isen på vattnet. I början av förra seklet började isjaktsegling med ganska stora, tunga och snabba jakter. Farter långt över 100 km/tim kunde uppnås och var därmed de snabbaste farkoster utan motordrift som människan skapat.  

I mellankrigstiden likt de mesta av segling, skapades det gemensamma regler och entypsjakter. Först ut var XV-jakter med ca 15 kvm segel och Värtan utanför Stockholm blev den stora basen för isjakterna. Vid passande vindar, väder och framförallt is kunde så många som 50 jakter forsa fram över isen. Det blev så populärt att polisen fick införa restriktioner av säkerhetsskäl för att undvika olyckor. 

Den stora XV jakten var ganska otymplig och krävde mycket resurser för att montera eller flytta. Som en uppföljare dök X-jakten upp efter andra världskriget, designad av medlemmen Oscar Plym. Den var enklare att bygga, lite mindre och mer lätthanterlig. 

Den stora volymjakten idag är DN- jakten som inte har namnet efter en av våra dagstidningar utan den engelska tidningen Detroit News som utlyste en designtävling 1936. Det är en enmansjakt med 7 kvm segel, väger 45kg, enkel att sätta ihop och demontera för förflyttning till alla kappseglingar runt i norra Europa. 

SIK har flera internationellt aktiva kappseglare, ofta kappseglar dessa framgångsrikt även segelbåtar på sommarhalvåret. Den stora skillnaden är farten. Undertecknad fick tillsammans med Johan Qviberg chansen att för första gången prova på. Med hjälm och isdubbar samt en snabb instruktion hur man springer igång jakten, bar det iväg ut på Värtan. När man väl fick häng på känslan var det en härlig upplevelse att ligga ett par decimeter över isen och fara iväg i farter långt över de man som seglare är van vid. 

När jag strövade vid Ranängens strandkant och såg entusiasterna i alla åldrar som skruvade, monterade och justerade för att ge sig ut frågade jag bl.a. ”räven” Andreas Falkenmark hur det är att segla isjakt 

  •  På 70-talet stod jag en vinter vid stranden inne i Mälaren och såg en isjakt, fick prova och sedan dess har jag seglat varje vinter (när det finns is). Det är förhållandevis enkelt att montera en DN-jakt. Det man måste vänja sig vid är väntan, vinden måste vara rätt men vi är oftast ett trevligt gäng som har mycket att prata om. 

Vi får hoppas att vintern håller i sig några veckor till och att vi slipper snö, för snö på isen är inget en isjaktseglare gillar….